signelovisa.blogg.se

Fast man är inte på stranden särskilt mycket, så gör man här. Tror vi var på stranden ca 45 minuter. Resten av tiden så gick man runt bland affärerna nära huset, lekte i lekparken med Julianna, eller Nanaana som hon säger, låg i hängmattan och läste eller åt churrasco. Åt grillad annanas för första gången, mycket gott.

Vi kom till Tramandai, stranden bervid Imbé, på fredagkväll. Där har Marcias föräldrar en strandlägenhet. Vi gick tilllsammans med dom till en glassbuffe. På glassbuffe finns inte bara glass utan även negrinhos, godis, smält mjölk- och vitchoklad, kex och massor med olika såser. Sjukt gott! Inte jättebilligt, men men!

Sen tog vi med oss Julianna, Marcias systerdotter, och fortsatte till Imbé. Har varit lite snabbt i huset förut men nu fick jag se på hela huset och även trädgården. Väldigt fin! Beatrice sköter om sina hortensior men en järnhand så dom är fantastiskt fina!

På lördagen blev det sovmorgon, kolla i affärer, kort tur till stranden, lekpark och churrasco. Blev även ett tag i hängmattan.

Något som jag har tänkt på här är användningen av ordet ”vamos?”. Det betyder ungefär ”ska vi gå?”. Om man säger ska vi gå? I Sverige så brukar det betyda att vi ska åka nu, ta era grejer sen drar vi. Här betyder det mer att vi kommer att åka. Troligtvis inte snart och jag tänker inte ta på mig att få iväg oss, men jag säger vamos för att visa att jag vill åka snart. De första gångerna när vi skulle åka någonstans och Marica eller Ricardo sa vamos så sa jag okej och så satte jag mig i bilen. Då fick jag sitta där 20 minuter kanske. Men nu sätter jag mig istället ute i solen och läser en bok.

Idag åkte jag hem med Beatrice och hennes kompis. Gick väldigt bra. Beatrice är Ricardos mamma. Väldigt speciell kvinna. Hon hade med sig en vän som var väldigt trevlig och jättesnäll. Hon påminner mig lite om min farmor. Beatrice använde sin vän nästan som en hushållerska. Hon fick lyfta ut deras väskor och även Beatrices fågelbur. Tror hon och Marcia var dom enda som diskade. Förstår mig inte riktigt på deras vänskap.

Erico skulle möta oss på en restauranger i Porto Alegre och så skulle vi äta lunch tillsammans och sen skulle han och jag åka hem. Så blev det inte. Efter att vi ätit lunch utan honom så släppt Beatrice av mig på den av de större vägarna här, Ipiranga, och så tog jag bussen hem.

Nu blir det skype med Sanna och kanske en film efter det.