signelovisa.blogg.se

Idag har jag varit på en marknad med Marcia och Aninha. Det fanns underbara handarbeten där. Jag köpte en flätat korg, ett örhänge och två drömfångare. Drömfångare har blivit min grej tror jag. Har haft massa konstiga drömmar sedan jag kom hit, och tror att det beror på att jag har lämnat min drömfångare hemma. Nu har jag iallafall två nya så jag hoppas verkligen att dom fungerar. 

På vägen hem från marknaden så släppte vi av Aninha på ett 11-års kalas. Det var i en festlokal och hela lokalen var pyntad jättefint och när man kom in så stod det en vakt som bockade av en på listan. En fest för en 11-åring?! I Sverigen så har man bullkalas när man fyller 11, eller kanske ett pyjamasparty. Åh herregud!

Jag har även hunnit med två styrketräningspass idag, ett på morgonen och ett nu på kvällen i våra grannars gym. 

Sitter och pratar med Maria på skype, väldigt trevligt.
 

Om ett tag så ska jag och Aninha åka på en indianmarknad med Marcia. Det ska bli jättekul! Hoppas att jag kan hitta lite fina indiangrejer där. 

Lite blandade bilder från när jag och aninha var ute och gick i condominion. Condominio är ett kvarter som har en mur med taggtråd runt så att det inte är någon som bryter sig in. Dom har en vakt dygnet runt som släpper in en genom grindarna. I deras condominio så har de en pool, fotbollsplan, basketplan, volleyboll och en festlokal. Rätt chill.                                                                          
 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                                      

Bananer

 

 

Mysig stig 

             

     
Galenskapsfluga

   

Aninha

     

Poolen är grön under vinter, säkert något mutantrengörningsmedel

                       

 

 

 

 

 

 

 

Godmorgon! Idag har min värdpappa, Ricardo, bestämt att jag ska få en återhämtningsdag. Min förskylning är fortfarande kvar så idag ska jag kolla på film, dricka te och vila. Men först tänker jag skriva en blogginlägg om gårdagen.

Igår var en rolig och händelserik dag. Vid kvart i tolv åkte jag och Ricardo för att hämta Aninha på hennes skola. När vi hämtat henne åkte vi till Ricardos mamma Beatrice och åt mat.  I Brasilien är lunchen den viktigaste måltiden och Beatrices hushållerska hade lagat flera olika rätter och även efterrätt. Beatrice är lite speciell. Marcia kallar henne för en dramaqueen, och jag måste nog hålla med. Men jag tycker att hon är väldigt trevlig och rolig. Jag tror att anledningen till att hon var så trevlig mot mig är för att jag är blond. I Brasilien anses det väldigt fint att vara blond. Efter väldigt god lunch så skjutsade Beatrice mig och Aninha till tandläkaren. På vägen dit bad Beatrice mig att ta fram hennes solglasögon, för hon har ju blåa ögon och har svårt att se utomhus. Själv hade jag inte så svårt att se, det regnade och var väldigt molnigt utomhus. Efter tandläkaren så åkte vi till en klubb där Aninha simmar. Har aldrig varit på en klubb i Sverige, tror inte ens att det finns. Men i Porto Alegre finns det klubbar överallt. Jag satt och läste medans Aninha simmade. Efter simningen så presenterade hon mig för två tjejer som bor i samma condominio som oss. Rafeala och Bella heter dom. I Brasilien så uttalar man R som H så man säger Hafaela och Hicardo. Rafaela och Bella är 13 år gamla och helt underbara. Dom kan inte prata särskilt mycket engelska men Aninha översätter åt oss. Dom berättade att dom känner min syster Evve, eller Evvi som dom säger, och att dom brukar chatta med henne på facibooki. Vet inte varför men dom lägger till i:n efter nästan alla engelska ord här. Jag, Aninha, Bella och Rafaela satt och pratade ett tag på klubben innan Rafaelas mamma skjutsade hem oss. På vägen hem körde vi förbi Iguatemi, ett sjuktstort köpcenter som Evve har berättat om. Vill verkligen åka dit någon dag. Rafaela pekade på massa grejer på vägen hem och sa: ”Lovisa that is ..”. Det var allt från kyrkor till fotbollsplaner som hon visade mig. När vi kom hem åt jag och Aninha mackor, frukt och kex. I Brasilien så äter man inte middag utan istället så fikar man. Sen kollade vi på vänner och pratade. Aninha är en drömlillasyster, världens underbaraste tjej! Hon är jätteduktig på engelska, älskar att prata och är jättemysig. När Marcia kom hem från jobbet, runt åtta på kvällen, så gick vi över till deras kompisar. Mamman heter Letisha (stavning?) och är jättetrevlig. Hon är inte så bra på engelska men Marcia sa att hon jättegärna vill lära mig Portugisiska.  Hon är hemmafru och struttar nog mest runt i huset och håller koll på deras hushållerska på dagarna. Alla har en hushållerska här, även om en i familjen inte jobbar utan är hemma hela dagarna. Dom tycker att om man har råd att anställa en hushållerska så ska man det. Man hjälper då en annan familj med pengar. Det tycker jag är väldigt fint. När vi kom tillbaka hem så delade jag ut presenterna som jag hade med mig till familjen. Det var bl.a. knäckebröd, västerbottenost och  torkade kantareller. Dom blev jättteglada och började äta knäckebröd utan något pålägg på direkten. Marcia sa att hon har saknat det jättemycket sen dom flyttade tillbaka till Brasilien. Klockan hade hunnit bli elva innan jag gick och lade mig, alltså 4 i Sverige. 

Kommer nog ett inlägg senare med bilder på condominion, solen skiner så jag ska ut och fota lite! 

Har sovit 13 timmar inatt, sjukt skönt! Somnade framför Tv vid sju, men väcktes sedan och gick upp och la mig. Man kan tro att det är jättevarmt i Brasilien, men eftersom Porto Alegre ligger på södra sidan av Atlanten så är det vinter här nu. Det har regnat mycket sen jag kom hit och det är ungefär 15 grader ute. Dom är inte särskilt bra på isolering här, så det är ungefär lika kallt imonhus. Marcia hjälpte mig att bädda och jag fick ett duntäcke, ett vanligt täcke och en filt. Verkar lite överdrivet men det behövdes. Hon satte även på air condition på mitt rum så att den kunde värma upp luften! 

 

Idag ska jag, Ana, Erico och Ricardo äta lunch med barnens farmor, Beatrice. Sen ska jag, Ana och Beatrice åka på Anas simskola.

 

Kom precis på att mitt utbytesår i Brasilien har blivit en dag kortare, 265 dagar. Evve (min storasyster) och pappa ska höra av sig till vårat försäkringsbolag och till British Airways och försöka fixa tillbaka lite av pengarna eftersom planet var så försenat. Orkar inte sätta mig in i det där, men hoppas att de fixar det.

Jag har nu ätit lunch med Ricardo och Ana-Carolina, och sedan sovit ett tag. När jag vaknade var jag ensam hemma och bestämde mig för att ta lite foton i huset.

Mitt hem under dom närmsta 265 dagarna. 

 

Mitt sovrum, kånken fick hedersplatsen.

 

Vardagsrummet   

 

Kök. Dom har gasspisar här, beror troligtvis på att det är vanligt med elavbrott. 

 

Myspysigt 

Orkideér som växer på papayaträdet på tomten, ingen big deal 

Fick värsta chocken när jag skulle in genom dörren.

 

Vet inte om jag berättat det men familjen som jag bor hos har tidigare bott i Sverige. De bodde i Uppsala mellan 1993 och 1996. Mamma blev väldigt bra kompis med mamman i den här familjen, Marcia. Även fast de inte träffas särskilt ofta så har de hållt kontakten.

 

Marcia och Ricardo har varit och hälsat på i Sverige ett par gånger och deras son Erico bodde hos oss för tre år sedan och nu bor deras son Jonas hemma hos oss. När jag gick runt i huset så såg jag väldigt många saker från ikea och andra svenska affärer. Känns lite som hemma.

   

 

Är nu äntligen framme i Porto Alegre. Resan kan var det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Skrev ett inlägg när jag satt på Heathrow, väldigt bittert och detaljrikt. 

 

"Hej! Sitter nu på Heathrow. Klockan är 14.39 svensk tid, 13.39 engelsk tid och 11.39 brasiliansk tid. Jag är svinigt trött och har en kraftig förskylning. Nu skulle jag egentligen vara hemma hos familjen Londero/Papa Leo, men det är jag som sagt inte. Jag har inte åkt över Atlanten än, och det känns jobbigt att ha kommit så kort, fast det har tagit så lång tid. Mitt flyg från Arlanda igår boardade i tid men när alla klivit på och dörrarna stängts så meddelar kaptenen att flyget kommer att stå stilla på Arlanda i en timme. Detta berodde på ett oväder över London som hade försenat all flygtrafik till och från Heathrow. Flyget fick dock lyfta ”bara” 50 minuter försent, men tiden var då ganska knapp för mig. Jag skulle vidare till Sao Paulo hade bara 1 h och 40 min mellan flygen, men det hade nu kortats ned till 50 minuter. Vi tog igen lite under flygningen till London och landade 20.40 på Heathrow, nu bara 30 minuter sena. Jag och en man som skulle till Johannesburg fick gå av flyget först och skynda oss till våra gater. Jag kom dit men stor marginal och fick vänta vid gaten ca 30 minuter innan det var dags att boarda. Allt gick hur bra som helst och vi fick köra ut mot flygrakan ca 10 minuter försenade. Sedan säger kaptenen att de har problem men en motor och att en ingengör ska komma och titta vad det är för problem. Klockan är då 22.30 brittisk tid, och jag är dötrött. Jag somnar och vaknar av att kaptenen säger att vi inte får lyfta för att flyget är mer 3 timmar försenat och då finns det någon regel som säger att planet inte får lyfta då. Alla passagerare får då ett glas med vatten och efter 15 minuter så får vi gå av planet. Allt är avstängt, klockan är då 02.15 engelsk tid, och jag har fått strax över 3 timmars sömn. De får kalla in extra personal och vi står i kö fram tills halv fyra. Jag har ingen anning om vad vi köar till, precis som dom 4 norska tjejerna som står bakom mig i kön. Personalen har valt att endast prata på portogisiska. Vi hittar en man som översätter vad som sägs till oss. Det är tydligen så att de har fixat hotellrum till oss. De är på Hiltonhotell i Gatwick, den andra stora flygplatsen i London. Problemet är att det inte finns någon transport som kan ta oss dit, och det tar över en timme att köra dit. Tågen och bussar kör inte under natten. Folk börjar nu bli väldigt frustrerade, men jag sätter mig på golvet mot en vägg och vilar ett tag. Vi får biljetter till hotellrum, frukost och lunch och ett papper som säger att vårat flyg kommer att åka klockan 16.00 söndagen den 26 augusti. Jag går och hämtar ut mit bagage och sätter mig på ett kafé där vi har fått 10 pund att handla för. Efter ett tag får några lyckligt utvalda människor, jag är en av dom, biljetter till en buss som ska ta oss till Gatwick. Vi står ute i kylan, klockan är nu 5, och väntar på bussen. Bussen kommer och jag hamnar femte sist i kön. Tyvärr fick inte alla vi plats på bussen, även fast flygvärdinnan som gav oss biljetterna räknade dom noga. Jag och 8-10 till står kvar vid busshållplatsen i 1 timme och 30 minuter innan jag går in. Det är mycket kallt och jag hostar som en galning. Jag snackar med en man som sitter inne på kafét och ska med samma flyg som jag. Han har bestämt sig för att stanna på Heathrow över natten. Men jag känner att jag behöver några timmars sömn och går upp till British Airways informationsdisk. De är några helt andra som är där nu, och det hade inte någon aning om att det var folk som fortfarande inte har tagit sig till hotellet. Klockan är 6.58 när jag får biljett till ett nytt hotell och bussbiljetter dit. Jag fick även lämna in mitt bagage igen och de lovade mig att de ska gå hela vägen till Porto Alegre, mitt slutmål. Bussen tog 30 minuter och klockan är kvart i åtta, brittisk tid, och kvart i nio svensk tid, när jag äntligen är inne på mitt hotellrum. Jag skakar som en galning och lägger mig under täcket. Det är väldigt svårt att somna när man har varit tvungen att vara så skärpt en hel natt, men efter att ha smsat med pappa och berättat vad som har hänt så somnar jag äntligen. Jag sover i 2 timmar, men klockan 11 och jag bestämmer mig för att duscha och äta frukost. Efter en dusch utan varmvatten så går jag ner till receptionen och får veta att flyget är försenat ännu mer, och att vi kommer att flyga 19.30. Jag äter frukost, läser att tag på rummet och tar mig sedan tillbaka till Heathrow. Jag fick hjälp av en underbar kvinna på British Airways som förklarar allt för mig, hjälper mig igenom säkerhetskontrollen. Jag sitter nu och väntar, något som jag har gjort konstant det senaste dygnet, väntat på att åka, väntat på flyget, väntat på hotell, väntat på buss osv. Känns endå som att detta kommer att funka, ska snart gå och höra hur det blir med mitt flyg vidare till Porto Alegre. Hoppas verkligen att jag ska vara framme inom 24 timmar, men man vet aldrig. Detta inlägg kommer jag att publicera så fort jag får internet, vilket bör vara imorgon." Om det inte står någonting annat så är det brittisk tid :) 

Så här såg alltså min resa ut innan jag ens hade kommit utanför Europa. Vårat plan gick 19.30 och jag fick sedan fortsätta till Porto Alegre med samma plan som jag skulle ha åkt med, fast 24 timmar senare. Jag har nu packat upp mina väskor, duschat och fått igång dator. Har ännu inte träffat Ana-Carolina, min nya lillasyster. Ser väldigt mycket fram emot det. 

Igår hade familjen fixat en grillfest för mig, som jag tyvärr missade. Just nu är det 16 grader och regn här, något som inte är särskilt förvånande med tanke på att det är vinter här. Ska bädda sängen och sova ett tag nu, men tänker göra ett inlägg senare där jag lägger upp lite bilder från huset.

   

Hej! Nu har jag en ny och snygg bloggdesign som Maria fixade åt mig :D Om 24 timmar lyfter planet mot London, där jag flyger vidare mot São Paulo och sedan till Porto Alegre. Känns overkligt, kan verkligen inte fatta att jag snart ska lämna allt och åka. Fast riktigt allt lämnar jag inte, har två feta resväskor fyllda med kläder, skor, presenter och massa mer.

Det är vinter i Porto Alegre nu, men vädret verkar fint endå, 30 grader och sol har det varit tidigare i veckan. Det låter najs efter den här sommaren... 

 

  

 

maria äger, hon fixade min blogg!

Hej! Jag heter Lovisa Nilsson och detta är min blogg! Denna blogg har jag skapat så att nära och kära kan följa mig under mitt utbytesår i Porto Alegre, som ligger i södra Brasilien. Jag har bott i Uppsala i hela mitt liv, men om en vecka och en dag åker jag för att spendera 268 dagar i República Federativa do Brasil. 

Just nu sitter jag på mina föräldrars rum, för mina små kusiner har invaderat mitt rum och kollar på narnia. Dom är världens sötaste småkidz, och det kommer bli jobbigt att lämna dom här när jag flyr landet. 

Några andra som jag kommer sakna grovt är Maria och Sanna. Här kommer en bild på oss tre från en myskväll hos mig tidigare i år. 

 

(Maria, jag, Sanna)